Vem tar hand om dig när du hela världen känns som en stor ondskefull plats. Vem tänker på dig, när du känner dig ensam och övergiven. Och vi drömmer drömmar och leker lekar. Det finns så många sätt att finna lycka, jag bränner alla sorger på ett stort stort bål.
I mitt rum finns där en stor fläkt i taket, den är vit. På sängen ligger en hög med olika ting, kläder, kablar, påsar och linser. Jag ska plocka iordning det snart. På golvet står min blåa resväska. Jag bor i ett dubbelrum. Toaletten saknar toalettsits och golvet i duschen är väldigt smutsigt. När jag spolar så rinner det vatten från alla håll och kanter. Det är inte ljudisolerat i mitt rum, jag hör varje steg dom tar utanför. Utanför mitt fönster så bygger folk. Dom är klädda i sandaler och vanliga kläder, jeans och en skjorta. Sen har dom en gul hjälm på huvet. Vid dörren ligger mina nyinköpta gympaskor slängda som om jag hade haft brått. De är inte särskilt rent här. Ska jag vara ärlig så känns det inte så bra. Jag vill flytta.
Oki så här är det här, skitigt, var man än går så e det skitigt. Byggnader känns halvfärdiga. Det är en konstigt för tittar man utanpå vissa affärer så ser det för jevligt ut. Men när man kommer in så brukar det vara hur fint som helst. (Ska ta foto på d så ni förstår).
Det är inte som vanligt här, ni vet, det som man är van vid. Men det har ni säkert förstått. Människorna, jag får nog fundera lite på det där med människorna. Men som alla vet så finns det olika sorter. Men en sak som jag var med om. Eftersom jag ville flytta till en egen lgh, så frågade jag runt här, om vart man kunde hitta en. När jag var och växlade pengar så var d en kille som visste en lgh. Gött, tänkte jag. Så vi åkte ut till lägenheten och den var hur fin som helst. Och billigare än den jag hade kollat på innan. Så jag bestämde mig för att ta den. Och den här killen hjälpte mig att fixa en massa saker. Han sa att han inte förväntade sig något, utan han gjorde detta för han visste själv hur det var att flytta till ett nytt ställe.
Jag tycket på något sätt att han hjälpte till för mycket. Det var nåt i magen som sa att det inte stämde, men man får ju ändå ge det en chans. Jag tror att när man får den här magkänslan, så gå på den, illa kvickt. Man ska inte tänka, för den stämmer oftast. Iaf, han följde med och inhandlade en himla massa saker, eftersom jag behövde ju allt typ. Så det blev en del mat och kastruller osv. Himla schysst kille tänkte jag.
Så kom den där dagen då han frågade mig om jag kunde göra honom en tjänst. Tja, det beror ju på vad det är. Och då kom det fram. Han hade, enligt han själv, stora problem och behövde låna 10000INR, vilket är ca 1500kr. Men som man lärt sig genom åren så ska man inte låna ut pengar till nån. Så jag sa nej. Då ville han ha commission för allt hade gjort, 12000INR, men det sa jag oxå nej till. Sen har han hållt på att ringa och smsa. Så jag bestämde mig för att inte ta lägenheten.
Det känns på nåt sätt lite säkrare att bo på skolan, man vet ju inte vad folk får för sig. Man får väl göra det så bra som möjligt. Nej, man ska inte lita på nån, och inte på nån som är för trevlig..hmm..verkar som jag får lite problem på det området. Men det är lugnt..ni kan lita på mig.
En annan händelse, träffade en tjej i en butik och vi pratade lite snabbt och jag nämde att jag ville hjälpa fattiga barn. Vilket man kanske ska hålla lite tyst om, konstigt nog. Hon frågade iaf efter mitt nummer. Dagen efter så ringde hon och bjöd hem mig till sig och sin moster och mormor på middag. På vägen dit så berättade hon att hennes moster hade hjärtproblem och frågade om jag inte kunde låna henne 3000INR, vilket jag självklart sa nej till. Vad tror dom egentligen..att jag är nån sorts bank. Nä, om jag ska spendera pengar så gör jag det på mig själv.
Nu måste man tänka, det är helt olika kulturer, men man ska vara försiktigt på vem man träffar och inte vara så blind. Det bästa är väl att tro det värsta om folk, så får dom själva bevisa motsatsen. Så är en del av livet här i Bangalore.
Over and out
Memyself&I
I mitt rum finns där en stor fläkt i taket, den är vit. På sängen ligger en hög med olika ting, kläder, kablar, påsar och linser. Jag ska plocka iordning det snart. På golvet står min blåa resväska. Jag bor i ett dubbelrum. Toaletten saknar toalettsits och golvet i duschen är väldigt smutsigt. När jag spolar så rinner det vatten från alla håll och kanter. Det är inte ljudisolerat i mitt rum, jag hör varje steg dom tar utanför. Utanför mitt fönster så bygger folk. Dom är klädda i sandaler och vanliga kläder, jeans och en skjorta. Sen har dom en gul hjälm på huvet. Vid dörren ligger mina nyinköpta gympaskor slängda som om jag hade haft brått. De är inte särskilt rent här. Ska jag vara ärlig så känns det inte så bra. Jag vill flytta.
Oki så här är det här, skitigt, var man än går så e det skitigt. Byggnader känns halvfärdiga. Det är en konstigt för tittar man utanpå vissa affärer så ser det för jevligt ut. Men när man kommer in så brukar det vara hur fint som helst. (Ska ta foto på d så ni förstår).
Det är inte som vanligt här, ni vet, det som man är van vid. Men det har ni säkert förstått. Människorna, jag får nog fundera lite på det där med människorna. Men som alla vet så finns det olika sorter. Men en sak som jag var med om. Eftersom jag ville flytta till en egen lgh, så frågade jag runt här, om vart man kunde hitta en. När jag var och växlade pengar så var d en kille som visste en lgh. Gött, tänkte jag. Så vi åkte ut till lägenheten och den var hur fin som helst. Och billigare än den jag hade kollat på innan. Så jag bestämde mig för att ta den. Och den här killen hjälpte mig att fixa en massa saker. Han sa att han inte förväntade sig något, utan han gjorde detta för han visste själv hur det var att flytta till ett nytt ställe.
Jag tycket på något sätt att han hjälpte till för mycket. Det var nåt i magen som sa att det inte stämde, men man får ju ändå ge det en chans. Jag tror att när man får den här magkänslan, så gå på den, illa kvickt. Man ska inte tänka, för den stämmer oftast. Iaf, han följde med och inhandlade en himla massa saker, eftersom jag behövde ju allt typ. Så det blev en del mat och kastruller osv. Himla schysst kille tänkte jag.
Så kom den där dagen då han frågade mig om jag kunde göra honom en tjänst. Tja, det beror ju på vad det är. Och då kom det fram. Han hade, enligt han själv, stora problem och behövde låna 10000INR, vilket är ca 1500kr. Men som man lärt sig genom åren så ska man inte låna ut pengar till nån. Så jag sa nej. Då ville han ha commission för allt hade gjort, 12000INR, men det sa jag oxå nej till. Sen har han hållt på att ringa och smsa. Så jag bestämde mig för att inte ta lägenheten.
Det känns på nåt sätt lite säkrare att bo på skolan, man vet ju inte vad folk får för sig. Man får väl göra det så bra som möjligt. Nej, man ska inte lita på nån, och inte på nån som är för trevlig..hmm..verkar som jag får lite problem på det området. Men det är lugnt..ni kan lita på mig.
En annan händelse, träffade en tjej i en butik och vi pratade lite snabbt och jag nämde att jag ville hjälpa fattiga barn. Vilket man kanske ska hålla lite tyst om, konstigt nog. Hon frågade iaf efter mitt nummer. Dagen efter så ringde hon och bjöd hem mig till sig och sin moster och mormor på middag. På vägen dit så berättade hon att hennes moster hade hjärtproblem och frågade om jag inte kunde låna henne 3000INR, vilket jag självklart sa nej till. Vad tror dom egentligen..att jag är nån sorts bank. Nä, om jag ska spendera pengar så gör jag det på mig själv.
Nu måste man tänka, det är helt olika kulturer, men man ska vara försiktigt på vem man träffar och inte vara så blind. Det bästa är väl att tro det värsta om folk, så får dom själva bevisa motsatsen. Så är en del av livet här i Bangalore.
Over and out
Memyself&I
No comments:
Post a Comment