So here it goes.
Suddenly the world seems like a perfect place
Suddenly it moves with such perfect grace
Suddenly my life doesn´t seem such a waste
It all revolves around you
Listen to my heart, can you hear it sing
Telling me to give you everything
Season will change, winter to spring
But I love you, until my dying days
They keep telling me, that hope is the last thing thats leaves you. Hope is there when you dont have anything else. Hope, keeps you going on. So I guess, this is it then. How do you move on?
Probably find other ways in life, maybe I just take the train to a different station next time. So how do you find the next step. Will it come to you? So many questions, so few answers.
I wish I knew more about things, more about life. But I guess I am like other people, searching, trying to find fun things to do in life. Travel, well sure, travel is fun but you cant travel all the time. We need to find a job that we like and make plenty of money. I always keep wondering, what will happen to me, do I get that job that I really want. Do I find my way in life. Not jumping from one thing to another. People, they often say like yeah, you will find your way, you will find a girlfriend and so on. But serious, why do people say that, they dont know.
But if just one person, believes in you, deep enough, strong enough
that will make two more people believe in you.
So I guess, just make one person believe in you. And that person is most of time yourself.
Listen to that song on youtube, just follow this link The muppets or the one on the right hand side.
Isnt remarkable, how some people in life, will be famous forever, and some people well, no one has notice them. Who are you, I am just a reflection of your life.
continue....
Monday, August 20, 2007
Wednesday, August 15, 2007
Is someone there??
If there anyone at all readin this blog, I can tell you that there is a link on the right side of the page, where you can see video and pictures hopefully.
Sunday, August 12, 2007
Hon dansade en sommar
Vem tar hand om dig när du hela världen känns som en stor ondskefull plats. Vem tänker på dig, när du känner dig ensam och övergiven. Och vi drömmer drömmar och leker lekar. Det finns så många sätt att finna lycka, jag bränner alla sorger på ett stort stort bål.
I mitt rum finns där en stor fläkt i taket, den är vit. På sängen ligger en hög med olika ting, kläder, kablar, påsar och linser. Jag ska plocka iordning det snart. På golvet står min blåa resväska. Jag bor i ett dubbelrum. Toaletten saknar toalettsits och golvet i duschen är väldigt smutsigt. När jag spolar så rinner det vatten från alla håll och kanter. Det är inte ljudisolerat i mitt rum, jag hör varje steg dom tar utanför. Utanför mitt fönster så bygger folk. Dom är klädda i sandaler och vanliga kläder, jeans och en skjorta. Sen har dom en gul hjälm på huvet. Vid dörren ligger mina nyinköpta gympaskor slängda som om jag hade haft brått. De är inte särskilt rent här. Ska jag vara ärlig så känns det inte så bra. Jag vill flytta.
Oki så här är det här, skitigt, var man än går så e det skitigt. Byggnader känns halvfärdiga. Det är en konstigt för tittar man utanpå vissa affärer så ser det för jevligt ut. Men när man kommer in så brukar det vara hur fint som helst. (Ska ta foto på d så ni förstår).
Det är inte som vanligt här, ni vet, det som man är van vid. Men det har ni säkert förstått. Människorna, jag får nog fundera lite på det där med människorna. Men som alla vet så finns det olika sorter. Men en sak som jag var med om. Eftersom jag ville flytta till en egen lgh, så frågade jag runt här, om vart man kunde hitta en. När jag var och växlade pengar så var d en kille som visste en lgh. Gött, tänkte jag. Så vi åkte ut till lägenheten och den var hur fin som helst. Och billigare än den jag hade kollat på innan. Så jag bestämde mig för att ta den. Och den här killen hjälpte mig att fixa en massa saker. Han sa att han inte förväntade sig något, utan han gjorde detta för han visste själv hur det var att flytta till ett nytt ställe.
Jag tycket på något sätt att han hjälpte till för mycket. Det var nåt i magen som sa att det inte stämde, men man får ju ändå ge det en chans. Jag tror att när man får den här magkänslan, så gå på den, illa kvickt. Man ska inte tänka, för den stämmer oftast. Iaf, han följde med och inhandlade en himla massa saker, eftersom jag behövde ju allt typ. Så det blev en del mat och kastruller osv. Himla schysst kille tänkte jag.
Så kom den där dagen då han frågade mig om jag kunde göra honom en tjänst. Tja, det beror ju på vad det är. Och då kom det fram. Han hade, enligt han själv, stora problem och behövde låna 10000INR, vilket är ca 1500kr. Men som man lärt sig genom åren så ska man inte låna ut pengar till nån. Så jag sa nej. Då ville han ha commission för allt hade gjort, 12000INR, men det sa jag oxå nej till. Sen har han hållt på att ringa och smsa. Så jag bestämde mig för att inte ta lägenheten.
Det känns på nåt sätt lite säkrare att bo på skolan, man vet ju inte vad folk får för sig. Man får väl göra det så bra som möjligt. Nej, man ska inte lita på nån, och inte på nån som är för trevlig..hmm..verkar som jag får lite problem på det området. Men det är lugnt..ni kan lita på mig.
En annan händelse, träffade en tjej i en butik och vi pratade lite snabbt och jag nämde att jag ville hjälpa fattiga barn. Vilket man kanske ska hålla lite tyst om, konstigt nog. Hon frågade iaf efter mitt nummer. Dagen efter så ringde hon och bjöd hem mig till sig och sin moster och mormor på middag. På vägen dit så berättade hon att hennes moster hade hjärtproblem och frågade om jag inte kunde låna henne 3000INR, vilket jag självklart sa nej till. Vad tror dom egentligen..att jag är nån sorts bank. Nä, om jag ska spendera pengar så gör jag det på mig själv.
Nu måste man tänka, det är helt olika kulturer, men man ska vara försiktigt på vem man träffar och inte vara så blind. Det bästa är väl att tro det värsta om folk, så får dom själva bevisa motsatsen. Så är en del av livet här i Bangalore.
Over and out
Memyself&I
I mitt rum finns där en stor fläkt i taket, den är vit. På sängen ligger en hög med olika ting, kläder, kablar, påsar och linser. Jag ska plocka iordning det snart. På golvet står min blåa resväska. Jag bor i ett dubbelrum. Toaletten saknar toalettsits och golvet i duschen är väldigt smutsigt. När jag spolar så rinner det vatten från alla håll och kanter. Det är inte ljudisolerat i mitt rum, jag hör varje steg dom tar utanför. Utanför mitt fönster så bygger folk. Dom är klädda i sandaler och vanliga kläder, jeans och en skjorta. Sen har dom en gul hjälm på huvet. Vid dörren ligger mina nyinköpta gympaskor slängda som om jag hade haft brått. De är inte särskilt rent här. Ska jag vara ärlig så känns det inte så bra. Jag vill flytta.
Oki så här är det här, skitigt, var man än går så e det skitigt. Byggnader känns halvfärdiga. Det är en konstigt för tittar man utanpå vissa affärer så ser det för jevligt ut. Men när man kommer in så brukar det vara hur fint som helst. (Ska ta foto på d så ni förstår).
Det är inte som vanligt här, ni vet, det som man är van vid. Men det har ni säkert förstått. Människorna, jag får nog fundera lite på det där med människorna. Men som alla vet så finns det olika sorter. Men en sak som jag var med om. Eftersom jag ville flytta till en egen lgh, så frågade jag runt här, om vart man kunde hitta en. När jag var och växlade pengar så var d en kille som visste en lgh. Gött, tänkte jag. Så vi åkte ut till lägenheten och den var hur fin som helst. Och billigare än den jag hade kollat på innan. Så jag bestämde mig för att ta den. Och den här killen hjälpte mig att fixa en massa saker. Han sa att han inte förväntade sig något, utan han gjorde detta för han visste själv hur det var att flytta till ett nytt ställe.
Jag tycket på något sätt att han hjälpte till för mycket. Det var nåt i magen som sa att det inte stämde, men man får ju ändå ge det en chans. Jag tror att när man får den här magkänslan, så gå på den, illa kvickt. Man ska inte tänka, för den stämmer oftast. Iaf, han följde med och inhandlade en himla massa saker, eftersom jag behövde ju allt typ. Så det blev en del mat och kastruller osv. Himla schysst kille tänkte jag.
Så kom den där dagen då han frågade mig om jag kunde göra honom en tjänst. Tja, det beror ju på vad det är. Och då kom det fram. Han hade, enligt han själv, stora problem och behövde låna 10000INR, vilket är ca 1500kr. Men som man lärt sig genom åren så ska man inte låna ut pengar till nån. Så jag sa nej. Då ville han ha commission för allt hade gjort, 12000INR, men det sa jag oxå nej till. Sen har han hållt på att ringa och smsa. Så jag bestämde mig för att inte ta lägenheten.
Det känns på nåt sätt lite säkrare att bo på skolan, man vet ju inte vad folk får för sig. Man får väl göra det så bra som möjligt. Nej, man ska inte lita på nån, och inte på nån som är för trevlig..hmm..verkar som jag får lite problem på det området. Men det är lugnt..ni kan lita på mig.
En annan händelse, träffade en tjej i en butik och vi pratade lite snabbt och jag nämde att jag ville hjälpa fattiga barn. Vilket man kanske ska hålla lite tyst om, konstigt nog. Hon frågade iaf efter mitt nummer. Dagen efter så ringde hon och bjöd hem mig till sig och sin moster och mormor på middag. På vägen dit så berättade hon att hennes moster hade hjärtproblem och frågade om jag inte kunde låna henne 3000INR, vilket jag självklart sa nej till. Vad tror dom egentligen..att jag är nån sorts bank. Nä, om jag ska spendera pengar så gör jag det på mig själv.
Nu måste man tänka, det är helt olika kulturer, men man ska vara försiktigt på vem man träffar och inte vara så blind. Det bästa är väl att tro det värsta om folk, så får dom själva bevisa motsatsen. Så är en del av livet här i Bangalore.
Over and out
Memyself&I
Det är skillnaden som gör det!!!
Trafiken, denna outhärdliga trafik. Avgaserna fastnar som stora klumpar i halsen. Bensinångorna ryker från alla håll och kanter. Mina andetag känns tyngre för varje gång jag andas. Svart rök blåser ut från fordonet framför, som röken från en jättecigarr. Mina öron är helt bedövade från allt tutande. Huvudvärken känns som den kommer närmare hela tiden. Den ligger liksom och gror där bak i huvet. Den bara väntar på att komma fram med all sin kraft. Det ringer inte i mina öron, det tutar. Jag sluter mina ögon och lutar mig tillbaka i sätet. Snälla stäng fönstret, sätt på A/C. Trafiken kommer från alla håll, mötandetrafik, trafik från sidan, trafik bakifrån och snett framifrån och alla tutar. Man känner sig inklämd på något sätt, som om man skulle sitta i en hiss och folk bankande på alla sidor. Ändå känns det som trafiken är lite lättare idag. Vi stannar en bit längre fram och jag stiger ur bilen.
Himmelen är alldeles grå, borta i öster reser sig ett stort svart moln upp från ingenstans. Man ser att det är regn på väg. Med ens så blåser det lite mer i träden. Tunga droppar börja slå mot marken. Asfalten blir allt mörkare för varje steg jag tar. Folk börjar röra sig allt fortare nerför gatan. En del har tidningen över huvudet, precis som det skulle hjälpa. En skara människorna har samlats under en presenning. Dom väntar på det riktiga regnet, för dom vet att det kommer. Man kan höra hur regndropparna ökar i takt. Som smattrande kulor slår dom mot marken. Nu hade det varit skönt att sitta inne i en bil. Men jag fortsätter i min takt, jag har ingen brådska, har ingen tid att passa. Just som jag känner att allt fler regndroppar träffar mig och kläderna blir blötare så börja jag fundera på en sak....Symfoni ljuder stark och fri, den tar mig över gränserna en melodi.... Symfoni.
Himmelen är alldeles grå, borta i öster reser sig ett stort svart moln upp från ingenstans. Man ser att det är regn på väg. Med ens så blåser det lite mer i träden. Tunga droppar börja slå mot marken. Asfalten blir allt mörkare för varje steg jag tar. Folk börjar röra sig allt fortare nerför gatan. En del har tidningen över huvudet, precis som det skulle hjälpa. En skara människorna har samlats under en presenning. Dom väntar på det riktiga regnet, för dom vet att det kommer. Man kan höra hur regndropparna ökar i takt. Som smattrande kulor slår dom mot marken. Nu hade det varit skönt att sitta inne i en bil. Men jag fortsätter i min takt, jag har ingen brådska, har ingen tid att passa. Just som jag känner att allt fler regndroppar träffar mig och kläderna blir blötare så börja jag fundera på en sak....Symfoni ljuder stark och fri, den tar mig över gränserna en melodi.... Symfoni.
Min dag, min tid
Jag märker knappt att flygplanet lyfter från Heatrow, har redan somnat. Under ett par minuter uppe i luften tittar jag ut genom fönstret. Vilken vy, molnen ser ut som snöbeklädda berg eller stora dunkuddar. Känns nästan som man skulle kunna gå på dom, studsa runt häruppe bland molnen. Långt nere syns sädesfälten i olika färger. Det är lite skrämmande att sitta så långt upp i en plåtsak, tänk om...
Nu är jag på väg, ett stort mål som jag har nått. Kan knappt förstå det. I 3 års tid har jag väntat på denna dagen och nu är den här. Vet inte riktigt vad jag förväntar mig, men det ska bli intressant om inget annat så är det en erfarenhet. Jag måste säga det att är det första gången man ska till Indien så är Bangalore nog platsen man ska åka till först. Den kulturella chocken blir inte så stor även om den kommer här också.
Just som jag står där på B-lore-flygplatsen så kommer det en man och tar mitt bagage. Jag frågar han vart man kan boka hotell för natten, vi går ca 20 m. Sen vill han givetvis ha dricks, svårt att veta hur mycket man ska ge. Kunde ju själv har burit dom 20m. Ger honom 40 rupies, då säger han att det var lite, ge mig 100 istället. Inte en chans. Så han går iväg och försöker hitta nån annan att lura. (Har lärt mig nu att man ska inte ge mer än 50 i dricks om ens det.)
Jag bokar ett hotell och en taxi från flygplatsen, sen är det ut bland Bangalores gator. Det är ganska lugnt denna sena natt. Halvsovandes sätter jag mig i taxin, tittar ut på alla husen. Det är inte alls så varmt som jag trodde att det skulle vara, känns lite klibbigt. 10 min senare anländer jag till hotellet. Det kostar 1600 rupies ca 260 kr, vilket är ganska dyrt. Trots att jag har sovit typ hela resan ifrån Köpenhamn så ska det bli riktigt skönt att sova i en riktigt säng.
Min första riktiga dag i Indien tar sin början. Jag går en runda utanför hotellet och försöker förstå att jag verkligen är här. Tar ett djupt andetag och inandas Indiens atmosfär. Det är svårt att beskriva doften här, men där är nåt speciellt i luften. Det är nåt mer än alla avgaser.
En kvinna kommer ut och hänger upp sin tvätt, hon är iklädd en röd sari, på en öppen plats springer några skitiga barn omkring och leker. En bit längre ner ser jag ett par kor komma gående, precis som det är helt naturligt. Och det är det ju också, det är Indien. En haltande hund försöker hitta mat, den är så mager så man ser alla ben, även dom innanför kroppen. Det ser hemskt ut. I en byggställning som ser mer ut som ett hemmabygg av trädgrenar sitter några arbetare och putsar på ett hus. Dom har ingen skyddsutrustning alls och dom putsar med sina händer och vad som ser ut som en duk. Ljudet från all trafik ekar bland husen. Det är en ganska molnig morgon, sen trodde jag att det skulle vara mycket varmare. Men det är ganska behagligt faktiskt.
Beställer en taxi från hotellet som ska ta mig till skolan. Det är ungefär 12 km dit och det kostar 600 INR, men resan dit tar ca 1,5 timme pga av alla trafik. När taxin har kommit så beger vi oss ut i trafikvimlet. Och då menar jag verkligen trafikvimlet. Det är så svårt att fatta hur folk kan köra när det är så här. Det är mycket tutande, men det verkar som dom tutar för att visa att ”här kommer jag”. Motorcyklarna slingrar sig förbi alla bilar. Avgaserna virvlar omkring som ökensand. Mitt emellan husen så breder sig grönskan ut. Efter tio min av åkfärden stannar plötsligt chaffören, min första tanke är om vi redan är framme, andra tanken är att jaha, då blir man lurad igen. men det visar sig att han hade ett ärende. Det är liksom bara att vänja sig.
Jag sitter och begrundar allt, försöker förstå, försöker komma ihåg allt som händer runt omkring mig. Det är för mycket. Vid sidan av vägen ser jag hur människorna har slagit ut stora filtar på grusunderlaget, på de olika filtarna så har dom all sorters frukt och grönsaker. Först trodde jag att det var bara några st, men ju längre vi kommer desto fler ser jag och tätare sitter dom. På båda sidorna av vägen har folk öppnat sin torgförsäljning. Det ser helt fantastiskt ut, fruktÅgrönt i alla olika färger, snyggt upplagda i högar. En del människor sitter under sina tält gjorda utav plastskynken och ett par trädgrenar. Svårt att förklara med det är en otrolig upplevelse. Svenska hälsomyndigheten hade nog inte godkänt detta.
Efter vad som känns som en evighet så är vi äntligen framme i Electronic city. Massvis med IT-företag. Det är ett superfint universitet jag ska studera på. Helt otroligt vilken grönska som omger skolan. Blommor i massvis. Det jag lägger märke till är att dom använder inga maskiner. Faktum är att jag såg två kvinnor sitta på gräset och plocka bort ogräs.
Jag blev väl mött och fick tilldelat ett rum. Jag vet inte, även om detta är tillräckligt stort för min del, så känns det som jag vill ha nåt eget. Hur mycket oljud som helst utanför. Hård säng, ingen toalettsits. Har hittat en villa, fast den är ganska stor att bo i själv..men man får lugn och ro. Iaf en kille visade mig runt, väldigt hjälpsam måste jag säga. Jag tror att det kommer att bli en bra tid här, bara jag hittar en lgh.
Hade nog kunnat skriva hur mycket till som helst, men vill inte trötta ut er. Själv så är jag ganska slut i rutan faktiskt. Tills nästa gång...sköt om er
Nu är jag på väg, ett stort mål som jag har nått. Kan knappt förstå det. I 3 års tid har jag väntat på denna dagen och nu är den här. Vet inte riktigt vad jag förväntar mig, men det ska bli intressant om inget annat så är det en erfarenhet. Jag måste säga det att är det första gången man ska till Indien så är Bangalore nog platsen man ska åka till först. Den kulturella chocken blir inte så stor även om den kommer här också.
Just som jag står där på B-lore-flygplatsen så kommer det en man och tar mitt bagage. Jag frågar han vart man kan boka hotell för natten, vi går ca 20 m. Sen vill han givetvis ha dricks, svårt att veta hur mycket man ska ge. Kunde ju själv har burit dom 20m. Ger honom 40 rupies, då säger han att det var lite, ge mig 100 istället. Inte en chans. Så han går iväg och försöker hitta nån annan att lura. (Har lärt mig nu att man ska inte ge mer än 50 i dricks om ens det.)
Jag bokar ett hotell och en taxi från flygplatsen, sen är det ut bland Bangalores gator. Det är ganska lugnt denna sena natt. Halvsovandes sätter jag mig i taxin, tittar ut på alla husen. Det är inte alls så varmt som jag trodde att det skulle vara, känns lite klibbigt. 10 min senare anländer jag till hotellet. Det kostar 1600 rupies ca 260 kr, vilket är ganska dyrt. Trots att jag har sovit typ hela resan ifrån Köpenhamn så ska det bli riktigt skönt att sova i en riktigt säng.
Min första riktiga dag i Indien tar sin början. Jag går en runda utanför hotellet och försöker förstå att jag verkligen är här. Tar ett djupt andetag och inandas Indiens atmosfär. Det är svårt att beskriva doften här, men där är nåt speciellt i luften. Det är nåt mer än alla avgaser.
En kvinna kommer ut och hänger upp sin tvätt, hon är iklädd en röd sari, på en öppen plats springer några skitiga barn omkring och leker. En bit längre ner ser jag ett par kor komma gående, precis som det är helt naturligt. Och det är det ju också, det är Indien. En haltande hund försöker hitta mat, den är så mager så man ser alla ben, även dom innanför kroppen. Det ser hemskt ut. I en byggställning som ser mer ut som ett hemmabygg av trädgrenar sitter några arbetare och putsar på ett hus. Dom har ingen skyddsutrustning alls och dom putsar med sina händer och vad som ser ut som en duk. Ljudet från all trafik ekar bland husen. Det är en ganska molnig morgon, sen trodde jag att det skulle vara mycket varmare. Men det är ganska behagligt faktiskt.
Beställer en taxi från hotellet som ska ta mig till skolan. Det är ungefär 12 km dit och det kostar 600 INR, men resan dit tar ca 1,5 timme pga av alla trafik. När taxin har kommit så beger vi oss ut i trafikvimlet. Och då menar jag verkligen trafikvimlet. Det är så svårt att fatta hur folk kan köra när det är så här. Det är mycket tutande, men det verkar som dom tutar för att visa att ”här kommer jag”. Motorcyklarna slingrar sig förbi alla bilar. Avgaserna virvlar omkring som ökensand. Mitt emellan husen så breder sig grönskan ut. Efter tio min av åkfärden stannar plötsligt chaffören, min första tanke är om vi redan är framme, andra tanken är att jaha, då blir man lurad igen. men det visar sig att han hade ett ärende. Det är liksom bara att vänja sig.
Jag sitter och begrundar allt, försöker förstå, försöker komma ihåg allt som händer runt omkring mig. Det är för mycket. Vid sidan av vägen ser jag hur människorna har slagit ut stora filtar på grusunderlaget, på de olika filtarna så har dom all sorters frukt och grönsaker. Först trodde jag att det var bara några st, men ju längre vi kommer desto fler ser jag och tätare sitter dom. På båda sidorna av vägen har folk öppnat sin torgförsäljning. Det ser helt fantastiskt ut, fruktÅgrönt i alla olika färger, snyggt upplagda i högar. En del människor sitter under sina tält gjorda utav plastskynken och ett par trädgrenar. Svårt att förklara med det är en otrolig upplevelse. Svenska hälsomyndigheten hade nog inte godkänt detta.
Efter vad som känns som en evighet så är vi äntligen framme i Electronic city. Massvis med IT-företag. Det är ett superfint universitet jag ska studera på. Helt otroligt vilken grönska som omger skolan. Blommor i massvis. Det jag lägger märke till är att dom använder inga maskiner. Faktum är att jag såg två kvinnor sitta på gräset och plocka bort ogräs.
Jag blev väl mött och fick tilldelat ett rum. Jag vet inte, även om detta är tillräckligt stort för min del, så känns det som jag vill ha nåt eget. Hur mycket oljud som helst utanför. Hård säng, ingen toalettsits. Har hittat en villa, fast den är ganska stor att bo i själv..men man får lugn och ro. Iaf en kille visade mig runt, väldigt hjälpsam måste jag säga. Jag tror att det kommer att bli en bra tid här, bara jag hittar en lgh.
Hade nog kunnat skriva hur mycket till som helst, men vill inte trötta ut er. Själv så är jag ganska slut i rutan faktiskt. Tills nästa gång...sköt om er
Sunday, September 24, 2006
På jakt efter Solen
Låt mig få vara där. På den platsen som betyder mest för dig. Jag saknar ditt leende när du är borta, jag saknar ditt skratt och dina ögon. Så låt mig få vara där. Låt mig få vara där, bland molnen med dig. Se livet från en annan plats. Du finns i mina drömmar, i mina tankar. Andas känns lättare när du är här. Så låt mig får vara där. Vad du är skön, jag faller i trans. Dina ögon är som den djupaste brunn. Jag kom till dig, jag såg in i din själ. Att livet kunde vara så vacker, att dagarna kunde vara så underbara.
Jag vill inte stressa dig, men vad jag finner underbart, är att du är det skönaste jag vet. Vad är stjärnorna till för, när natten känns ensam. Vad är livet värt, när jag inte får hålla din hand. Tänk om jag hade vågat be dig att stanna. Om jag bara hade fått höra din röst. Så låt mig få vara där. Inom dig. I dina tankar, i dina drömmar, i din saknad, i din stolthet och där jag allra helst vill vara.
Jag ger vad jag har. Jag måste gå nu, så jag lämnar dig här. Du har det som jag beundrar mest.
Jag vill inte stressa dig, men vad jag finner underbart, är att du är det skönaste jag vet. Vad är stjärnorna till för, när natten känns ensam. Vad är livet värt, när jag inte får hålla din hand. Tänk om jag hade vågat be dig att stanna. Om jag bara hade fått höra din röst. Så låt mig få vara där. Inom dig. I dina tankar, i dina drömmar, i din saknad, i din stolthet och där jag allra helst vill vara.
Jag ger vad jag har. Jag måste gå nu, så jag lämnar dig här. Du har det som jag beundrar mest.
Subscribe to:
Posts (Atom)
